Rotröta och honungsskivling

Rotröta

En avverkning gör inte slut på rottickorna i området. Rottickorna finns kvar på växtplatsen både i stubbar och rötter och de sprider sig mellan barrträd av olika ålder och storlek. Efter slutavverkningen sprider sig rottickorna som svampmycel från stubbarnas rotsystem till plantorna i följande trädgeneration när rötterna får kontakt med varandra. I stubbarna hålls mycelet vid liv och infektionsdugligt så länge som där finns lämplig näring, det vill säga något att vålla röta på – i grova stubbar betyder det upp till 40–50 år efter en slutavverkning. En rotticka som har vuxit på stället i flera trädgenerationer kan bilda sjukdomshärdar med en diameter på tiotals meter. Avverkningarna och skogsvårdsarbetena året runt har gynnat rottickorna. De sprider sig till nya växtplatser i synnerhet vid avverkningar på ofrusen mark. De omfattande sommaravverkningarna började på 1970-talet men bekämpningen av rotticka med stubbehandling kom i gång först i början av 1990-talet. Rottickorna kom alltså åt att sprida sig obehindrat till nya och åter nya bestånd under ett tjugotal år. Man har redan länge avverkat tallbestånd till sågvara också sommartid.

Betes- och svedjebruket har förmodligen påverkat rottickornas spridning redan innan avverkningarna på ofrusen mark blev vanligare. Nära bosättningar har man dessutom avverkat husbehovsvirke året runt.

Honungsskivling

Näst efter rottickorna är honungsskivlingarna de två vanligaste svamparna som orsakar röta i granskogar: vanlig honungsskivling (Armillaria borealis) och finfjällig honungsskivling (Armillaria cepistipes). I rötan som honungsskivlingarna orsakar är gränsen mellan frisk och rötad ved är skarp . Till skillnad från granens rotröta blir stubben ofta ihålig efter angrepp från honungsskivling men rötan stiger inte upp i stammen utan begränsar sig till den nedre delen av stambasen. Rötan som honungsskivlingarna orsakar är mörkbrun medan granens rotröta är ljusbrun. Honungsskivlingarna kan förekomma i samma träd som rottickan.