Malungen i Hassela socken är en av de mest betydelsefulla platserna när man talar om svedjefinnarnas historia i norra Hälsingland. Det som gör just Malungen speciellt är att det fungerade som ett slags "nav" för den finska kolonisationen i gränstrakterna mot Medelpad.
Här är några specifika aspekter av Malungens historia:
1. En av de tidigaste bosättningarna
Malungen nämns ofta som en av de absolut första finnbosättningarna i Hassela. Redan i början av 1600-talet (vissa källor pekar mot 1590-talet) slog sig finnar ner här vid sjön Malungen. Det var den goda tillgången på fisk i sjön i kombination med de stora, orörda granskogarna på höjderna som gjorde platsen idealisk för svedjebruk.
2. Centrum i "Hassela Finnskog"
Hassela socken har en av de tätaste koncentrationerna av finska ortnamn och boplatser i hela landskapet. Malungen låg strategiskt till vid den gamla färdvägen mellan Hälsingland och Medelpad. Detta gjorde att byn växte till en centralpunkt för de omkringliggande finngårdarna i skogarna.
I Malungen och de närliggande byarna (som t.ex. Kölsjön) levde den finska byggnadskulturen kvar länge. Det fanns rökstugor (pörten) bevarade långt in i modern tid. Malungen är också känt för att ha bevarat en stark muntlig tradition kring de första nybyggarna, som ofta beskrevs som både fysiskt starka och kunniga inom magi och naturläkekonst – en vanlig föreställning om finnarna i det svenska bondesamhället.
Under 1700- och 1800-talet förändrades livet i Malungen drastiskt. När Hassela kyrkby och de närliggande järnbruken (som t.ex. Franshammar) växte, ökade behovet av kol. Skogen, som tidigare varit finnarnas "åker" genom svedjandet, blev nu en råvara för industrin. Många av ättlingarna till svedjefinnarna i Malungen tvingades gå från att vara fria bönder till att bli kolare och dagsverkare åt bruksägarna.
Om du besöker trakten kring Malungen idag kan du se spåren efter svedjefinnarna på flera sätt:
Namnskicket: Många berg och sjöar i området bär fortfarande namn som minner om det finska språket.
Hassela Hembygdsgård: Här finns mycket dokumentation och föremål från finnskogen samlat.
Naturen: Landskapet kring Malungen är dramatiskt med höga berg och djupa dalar, vilket ger en bra bild av hur isolerat och krävande livet var för de första nybyggarna.
Enligt lokal forskning och gamla jordeböcker dyker de första finska namnen upp kring sekelskiftet 1600.
Påvel Hindrichsson: Han nämns ofta som en av de absolut tidigaste i Malungen (kring 1610–1620). Namnet Påvel (Paavo) var mycket vanligt bland savolaxarna.
Lars Larsson (Lauri Laurinpoika): En annan tidig gestalt som förekommer i rullorna.
Släktnamnet Raatikainen: Detta är ett av de finska släktnamnen som har kunnat knytas till området kring Hassela och Malungen. Många svedjefinnar bar släktnamn (vilket svenskarna inte gjorde vid denna tid), men dessa "försvenskades" ofta i officiella register till patronymikon (namn som slutar på -sson).
I Malungen fanns det ursprungligen två stora finnhemman som senare delades upp i mindre delar (Malungen nr 1 och nr 2).
Malungen nr 1: Här satt ofta ättlingar till de första nybyggarna kvar i många generationer. Under 1600-talets mitt nämns ofta en Erik Påvelsson, som sannolikt var son till den tidigare nämnde Påvel Hindrichsson.
Grannbyarna: Det är värt att nämna att Malungen var tätt sammankopplat med Kölsjön och Svedje, där namn som Mårtensson och Staffansson dominerade bland de finska släkterna.
Dessa män och deras familjer levde i så kallade rökstugor. I Malungen fanns dessa kvar ovanligt länge. Livet kretsade kring:
Svedjandet: De höga bergen runt Malungssjön gav perfekt dränerad mark för svedjerågen.
Fisket: Sjön Malungen var livsviktig som proteinkälla innan de fasta åkrarna hunnit ge tillräckligt med säd.
Isoleringen: Innan kyrkvägar bröts var kontakten med "svenskbygden" i Hassela kyrkby sporadisk. Man skötte sig själva, vilket bevarade det finska språket i området ända in på 1700-talet (och i vissa fall början av 1800-talet).
Det "magiska ryktet" är en av de mest fascinerande aspekterna av svedjefinnarnas historia i trakter som Hassela och Malungen. Det handlade inte bara om vidskepelse, utan om en djup kulturkrock mellan det svenska bondesamhället och den finska naturtron.
Här är en sammanfattning av hur det påverkade livet i gränstrakterna:
1. Kunskapen om naturens krafter
Svedjefinnarna kom från en kultur (Savolax) där den muntliga traditionen, besvärjelser och dikteposet Kalevala var levande. De ansågs ha en särskild kontakt med skogens och de underjordiska väsendena.
Svedjebranden: Att kunna kontrollera en enorm skogsbrand så att den bara brände exakt rätt område sågs av svenskarna som närmast övernaturligt. Man trodde att finnarna använde "läsningar" (trollformler) för att styra elden och vinden.
Botare: Finnarna i Malungen anlitades ofta av svenska bönder för att bota sjukdomar på både folk och fä, då de ansågs kunna mer om örter och magiska riter än de lokala kloka gubbarna.
2. "Finn-skräck" och respekt
Det fanns en dubbeltydighet i relationen. Å ena sidan fruktade man finnarna – man trodde att de kunde "förgöra" (förhäxa) någons lycka eller se till att grannens kor slutade ge mjölk om man hamnade i konflikt med dem. Å andra sidan gav detta finnarna ett visst skydd; man undvek helst att bråka med en "trollkunnig" finne om ägor eller fiskevatten.
3. De magiska rökstugorna (Pörten)
Rökstugan i Malungen var i sig en plats omgärdad av mystik för utomstående.
Eftersom det inte fanns några fönster och rummet var fyllt av rök (som lade sig under taket), upplevdes miljön som mörk och hemlighetsfull.
Bastun var också en rituell plats där man födde barn och tvättade de döda. Svenskarna, som vid denna tid sällan badade så hett, tyckte att det var märkligt och förknippade det med riter.
4. Spåren i rättsprotokollen
I domböckerna från Bergsjö tingslag kan man ibland hitta fall där finnar anklagats för trolldom. Det rörde sig ofta om anklagelser från svenska grannar som drabbats av otur och trodde att en finne "läst" över deras djur. Dessa dokument är idag fantastiska källor för att förstå hur rädslan och respekten formade grannskapet.
Det finns en särskild sorts berättelser från Hassela och Malungen som kallas för klintfolks-sägner och historier om finn-trollskott. I dessa trakter, där skogarna är djupa och bergen branta, levde tron på att de finska nybyggarna inte var ensamma i ödemarken.
Här är två specifika exempel på folktro som präglat området kring Malungen:
1. Sägnen om "Finn-Pekkas" kittel
En vanlig typ av sägen från Hassela handlar om hur finnarna kunde "binda" tjuvar eller ovälkomna gäster med hjälp av ord.
Det berättas om en svensk bonde som försökte stjäla en kopparkittel från en finngård i närheten av Malungen medan husfolket var ute på svedjan. När han lyfte kitteln och skulle gå, fann han att han inte kunde röra fötterna. Han stod som fastgjuten i jordgolvet ända tills husbonden kom hem, skrattade åt honom och "löste upp" förtrollningen med några finska ord.
Denna typ av historia tjänade ett syfte: den skapade ett effektivt psykologiskt stängsel runt finngårdarna. Ingen vågade stjäla från någon som kunde "binda" en vid marken.
2. "Trollskottet" och mjölkharen
I gränstrakterna mellan Hälsingland och Medelpad var man livrädd för trollskott. Man trodde att en kunnig finne kunde skicka en osynlig pil genom luften som träffade grannens kor så att de blev sjuka eller slutade ge mjölk.
I Hassela berättades det om hur man kunde skydda sig genom att lägga stål (en kniv eller en yxa) under tröskeln till lagården.
Om olyckan ändå var framme, fick man lov att gå till "finngubben" i Malungen och be om ursäkt (ofta med en flaska brännvin eller lite tobak) för att han skulle "ta tillbaka" skottet.
3. De underjordiska vid Malungssjön
Det finns specifika berättelser om att finnarna i Malungen hade en särskilt god relation med de underjordiska (vittra/klintfolket).
Det sägs att man aldrig fick skrika eller gno (väsnas) sent på kvällen vid sjöstranden, för då kunde "sjörået" i Malungen bli förargat. Finnarna ansågs veta exakt hur man skulle offra en bit bröd eller lite snus i sjön för att få god fiskelycka och hålla sig väl med makterna.
1. Digitala arkivsökningar (Riksarkivet)
Eftersom kyrkböckerna i Hassela inte sträcker sig hela vägen bak till 1500-talet, måste man använda skattelängder. Sök efter följande i :
Sökterm: "Hälsinglands handlingar" eller "Boskapspenningar".
Område: Hälsingland -> Bergsjö tingslag (Hassela hörde hit).
Årtal: 1590–1620.
Vad du letar efter: Kolla efter anteckningar om "Lösfinnar" eller "Svedjefinnar". Ofta står de listade sist i längden för socknen eftersom de inte hade fasta hemman än.
2. Richard Gothes forskning (Standardverket)
Om du vill hitta namnen på de specifika pionjärerna i Malungen är Richard Gothe den absolut viktigaste källan. Han gick igenom domböcker och skattelängder på 1940-talet och sammanställde dem.
Boktips: Hassela fannskog: en historisk och kulturgeografisk studie (1943).
Var hittar du den? Finns ofta på biblioteken i Hudiksvall eller Sundsvall, men kan även fjärrlånas. Gothe listar ofta de tidigaste husbönderna i Malungen med deras patronymikon (t.ex. Lars Larsson).
3. Kartor från Lantmäteriet
Historiska kartor ger en unik inblick i hur ägorna i Malungen såg ut innan skogsbolagen tog över.
Gå till .
Sök på "Malungen" och välj "Gävleborgs län" (Hassela).
Leta efter "Laga skifte" eller ännu äldre "Geometriska avmätningar" (1600-tal/1700-tal). Där kan du se exakt var rökstugorna låg markerade på kartan.
4. Ett konkret exempel på sökning
Om du vill kontakta experter eller leta i forum (som Anbytarforum), kan du använda denna "mall" för att få bäst svar:
"Söker information om de tidigaste finska bosättarna på Malungen nr 1 och 2 i Hassela socken. Är intresserad av kopplingar till Savolax och eventuella bevarade finska släktnamn (t.ex. Raatikainen eller liknande) i domböcker från 1600-talet."
Svedjefinnarna i gränstrakterna mellan Hälsingland och Medelpad
Historien om svedjefinnarna i gränstrakterna mellan Hälsingland och Medelpad är en fascinerande berättelse om migration, överlevnadsteknik och en unik kultur som satte djupa spår i den norrländska skogen. Det område vi idag kallar för Hälsinglands och Medelpads finnskogar befolkades i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet av immigranter från Savolax i östra Finland.
Migrationen och bosättningen
Under den svenske kungen Karl IX:s tid uppmuntrades finländare att flytta till de obebyggda skogsområdena i Sverige. Motivet var både ekonomiskt och politiskt: kungen ville ha skatteintäkter från tidigare outnyttjad mark och samtidigt säkra rikets försörjning. Finnarna lockades med sex års skattefrihet för dem som bröt ny mark.
I gränstrakterna mellan Hälsingland och Medelpad – särskilt i socknar som Alfta, Järvsö och Färila på den hälsingska sidan, samt Torps och Borgsjö socknar i Medelpad – fanns stora, sammanhängande skogsområden som kronan betraktade som ödemark.
Svedjebruket: En unik teknik
Svedjefinnarnas framgång berodde på deras expertis inom svedjebruk, specifikt användandet av skogsråg (svedjeråg).
Processen: Man högg ner stora områden med granskog under våren, lät riset torka i ett eller två år, och tände sedan eld på alltihop under kontrollerade former.
Resultatet: I den näringsrika askan såddes rågen direkt. Det gav enorma skördar jämfört med det traditionella åkerbruket, vilket gjorde det möjligt att försörja stora familjer mitt i vildmarken.
Svedjerågen: Denna speciella rågsort var extremt produktiv; ett enda korn kunde ge hundratals nya korn genom att plantan buskade sig.
Svedjefinnarna förde med sig en distinkt kultur som skilde sig från de svenska böndernas. Detta märktes tydligast i deras byggnadsskick:
Pörte (Rökstuga): Den centrala byggnaden i en finngård. Det var en timrad stuga utan skorsten, där en stor murad ugn värmde upp rummet. Röken lade sig som ett isolerande skikt under taket innan den vädrades ut genom en ventil i taket (rököppningen).
Rökbastu: Bastun var helig och användes inte bara för hygien, utan även för healing och rituella sammanhang.
Ria: En byggnad för torkning och tröskning av säden.
Konflikter och assimilation
Livet i gränsskogarna var inte alltid konfliktfritt. Spänningar uppstod ofta mellan finnarna och de lokala svenska bönderna, som använde skogarna för fäboddrift och jakt. När svedjebruket krävde allt större arealer, sågs finnarna ibland som inkräktare.
Under 1600-talets mitt började staten också reglera svedjandet hårdare. Den framväxande bergsindustrin (järnbruken) behövde skogen för att framställa träkol, och svedjebruket började ses som slöseri med värdefullt virke. Finnarna tvingades då gå över till mer traditionellt jordbruk och skogsarbete.
Idag lever svedjefinnarnas arv kvar främst i form av ortnamn (som slutar på -maki, -aho eller namn som innehåller "Finn-") och i de bevarade finngårdarna. Gränstrakterna mellan Hälsingland och Medelpad är rika på dessa kulturmiljöer, där platser som exempelvis Skräcka och Grannäs vittnar om den nybyggaranda som en gång rådde.
Även om det finska språket dog ut i dessa trakter under 1800-talet, lever intresset för "finnskogskulturen" kvar genom hembygdsföreningar och vandringsleder som knyter samman de gamla boplatserna över de gamla landskapsgränserna.